Barndom - en evig sommar?

 

När jag var en unge o stängde in mig på rummet och läste, eller satt vid middagsbordet och läste, tyckte jag att miljöbeskrivningar var det tråkigaste i böckerna. Som vuxen författare är miljön en av de viktigaste sakerna när jag skriver. Jag kan inte föreställa mig personerna utan platsen och årstiden.

Kristoffer Leandoer skriver i essäboken "Barn - paradiset och flykten därifrån" om barndomsskildringar i litteratruren (hans exempel tas nästan uteslutande från författare som skriver för vuxna och från äldre tiders litteratur för barn). Han ser en koppling mellan nostalgi - drömmen om barndomen - dödslängtan och en evig sommar. I slutet av essän skriver han om sommarens sista dag och jämför det med gränslandet mellan barn och vuxen. 

Det fick mig att fundera på mina egna texter. Risulven, Risulven börjar vid sommarlovets slut och slutar då hösten definitivt tagit över. Manuset jag arbetar med nu handlar om en tjej i femtonårsåldern. Berättelsen utspelar sig i slutet av vintern, i väntan på en vår som aldrig tycks komma. Båda böckerna handlar om slutet på barndomen och har (möjligen?) en nostalgisk hållning till huvudpersonernas yngre år - samtidigt som (jag tror?) att texterna handlar om nödvändigheten i att lämna dem, att få bli vuxen, och att det inte går utan att inse att den lyckliga barndom man föreställt sig bara går att hålla kvar om man håller fast vid en lögn. 

Risulven, Risulvens slutscen är sen kväll, nästan natt. Manuset jag skriver på nu slutar på mycket tidig morgon, i dimma. Hur ser världen ut då dimman lättar?