Att skriva slutet på en bok

 Det svåraste när jag bestämt mig för att bli färdig med Risulven, Risulven (tillräckligt färdig för att vilja skicka den till nåt förlag) var att få ihop alla scener jag skrivit till en historia.

Ett tag under arbetet hade jag tänkt att jag struntar i att ha en sammanhängande berättelse, jag skriver om Pär och Risulven i olika situationer och varje text får vara fristående. (Det är egentligen ingen dålig idé, jag är lite osäker varför jag övergav den.) I många av scenerna bråkade de, men jag visste inte riktigt varför, förutom att de båda är så känsliga för att komma nära nån annan att de stöter bort varandra gång på gång. 

Jag hade också skrivit ett slut som jag älskade: de går genom högt gräs till en glänta i skogen och somnar där medan ficklampan lyser i natten. Men det slutet fick jag lov att stryka. Många uppfattade det som att de gick ut i skogen för att dö, och de är ju barn och barn ska inte gå ut i skogen för att dö. (Fast det gör barnen i Astrid Lindgrens saga "Sunnanäng", även om den läsningen är på ett metaforiskt plan och de i en bokstavlig läsning kommer till något som liknar ett paradis och stänger dörren för evigt till världen de kommer ifrån där de är oälskade och utnyttjade av en elak och snål bonde.) Men jag ville inte döda Pär och Risulven, så jag köpte att jag behövde hitta ett annat slut. 

Det svåra var att jag uppfattar det som ett svek att ljuga ihop att "allt blir bra". Så jag lät några saker sluta lite bättre än riktigt hemskt (hur det går för mamman), några saker vara öppna (hur ska det gå för Pär sen) några saker vara så hemska som de är (det Risulven berättar om sin bakgrund) och en sak vara riktigt bra, realistiskt eller ej: Pär och Reza slutar mota bort varandra, blottar sina hemligheter och är vänner på riktigt.