Text i text i text.

Jag skrev på den text som till sist blev boken Risulven, Risulven i tio år. Den fanns i många versioner. Den var svår att skriva. Slutresultatet är både likt och olikt hur texten var från början. Här kommer ett bit ur en scen som aldrig kom med i boken och som jag skrev i november 2009 (boken kom ut 2017). 

 

"Stigen var upptrampad av hundägare och motionärer, men de var ensamma här och motorvägens dån hade tystnat. De gick sida vid sida nu och Lilla päronet gick stadigt på den isiga marken. Risulven hade inte vant sig vid snö, fast det var hennes andra vinter här, och Lilla päronet kunde inte låta bli att skratta när hon halkade och ramlade. ”Tyst,” sa hon, ”Inte kan jag hjälpa att jag har sommarfötter.” Och Lilla päronet hjälpte henne där hon slirade fram. 

     De letade efter en kvarglömd lövhög med ett täcke av snö, ett varmt ställe där skalbaggen kunde vänta på våren. Stigen var lätt att följa och ledde dem framåt in i det vita. Grantopparna skymde himlen som mörknade ovanför dem men snöns ljus stack dem fortfarande i ögonen. Deras skuggor var långa och blåa på stigen."

Vissa formuleringar i texten kommer från en dikt jag skrev 2006 och tappade bort när jag tog ur mitt skrivblock ur ryggsäcken när jag handlade på Willys och sen glömde kvar det och sen var det borta.

I boken Risulven, Risulven finns skalbaggen kvar i några scener och kryper runt och motorvägen dånar även där.