Periferia

 

Platsen är något annat än föreställningarna om den. Här är tallar och andra fuktiga stammar. Natten till igår snöade det, idag hänger det regn i luften. Det är februari: vitt violett brunt och grönt. Det kunde vara var som helst, en pulkabacke med däck som skydd mot cykelbanan, en lekplats, fler träd, några hus bakom dungen. 

Platsen är summan av alla föreställningar om den men ändå nåt helt annat. Det går att lägga en hand på en trädstam. Det går inte att lägga en kind mot berättelserna. Kanske just därför, att kroppen inte utgör en gräns mot dem, kommer de ännu längre in. 

Jag är på väg till Gottsunda centrum för att köpa diskmedel, knäckebröd, havregryn och frukt. 

Det är omöjligt att skilja det som inte är från det som är. Sekunden något tänks eller uttalas finns det.

Rebeca Solnit citerar Laurence Gonzales som i en bok om att överleva i vildmarken skriver: "Vi är av naturen optimister, om optimism betyder att vi tror att vi ser världen sådan den är.” 

Där tallarna slutar ser man till vänster: en förskola, en mötesplats för pensionärer, SFI:s lokaler, en fritisdsklubb, en låg- och mellanstadieskola, högstadieskolan, inhyst i vita tvåvåningsbaracker sedan branden 2018, kyrkan i trä, målad i gammelrosa med altartavla av Bror Hjort i klarblått, rött och guld; jag gifte mig där, och bortom detta, parkeringsplatsen. Till höger: Bussens vändplan, simhallen, biblioteket, baklavabageriet, thairesturangen, de andra affärerna i centrum. Bor man här är det lätt att skilja på Gottsunda centrum och centrala Uppsala, det förstnämnda kallas centrum, det andra stan. 

I Italien är ett av namnen på förorten periferia. 

Jag tror att en sak många inte kan förstå är att för oss som bor i en förort är orten centrum. 

Från stadskärnan hörs så många röster. I Sverige kan man dessutom få för sig att resten av landet är en förort till Stockholms innerstad. Det finns så många vittnesmål från vardagen där att varje övervägande, varje inköp, varje tänkt tanke, som är tänkt just där, tycks betydelsefull. Inte minst tankarna som föds där om platserna i periferin. 

Jag väljer mellan ICA och Willys, idag blir det ICA, handla med medelklassen. Jag tänker att berättelserna om förorten borde handla om klass. Om hur mycket längre tid den fattigaste klassen måste stå i kö i matvarubutiken, tillbringa tätt ihop på bussar, arbeta, vänta. Men den dominerande berättelsen om orten handlar inte om klass, inte nu. Det är en optimistisk berättelse om kriminalitet. Som i maktens diskurs blir mer och mer synonymt med etnicitet, och berättelserna om förorten berättas i hög utsträckning av människor som är omedvetna om att även svensk är en etnicitet. 

Optimistisk på så sätt att de tror att de ser förorten sådan den är, och därmed kan lösa dess problem. 

Det blåser när jag kommer ut ur affären. Tankarna blir lättare att tänka. När jag går förbi simhallen igen ler jag åt att jag gett den en central plats i romanen jag håller på att skriva. I min text går det att klättra upp på taket. Och huvudpersonerna Roha och Feimi sitter där dagarna efter att de varit inblandade i att ett resurscenter brunnit ner. Det blåser i texten, som idag. I verkligheten kan man inte klättra upp på taket utan en stege. Jag påminner mig själv om att den här platsen är befolkad även av mina föreställningar. Jag påminner mig själv om att inte vara optimist.

 Jag möter ett äldre par och hälsar inte även om det är brukligt. På så sätt tänker jag att min förort påminner om mina föräldrars småstäder på 50-talet, man hälsar. Men paret ser ovänliga ut, jag tittar ner i marken på snön, gruset, känner en sorg, kanske bara en rest från morgonsömnens mardrömmar.