Samtidigt pågår invasionen i Ukraina

Det är måndag, den första måndagen på fyra veckor då jag ska undervisa varje morgon. Samtidigt pågår invasionen av Ukraina. Samtidigt bär Olga in en bricka med tomatplantor i lärarrummet när jag sitter där i soffan. Samtidigt hämtar jag min son och han säger att han varit glad hela dagen. Samtidigt ligger jag i soffan innan jag hämtar honom och gråter. Samtidigt känns det lite lättare när jag kommer ut, när solen lyser, när jag hämtat honom. Samtidigt faller ljuset på Olgas händer som bär brickan. Samtidigt sitter min son bredvid mig i soffan och tittar på Mölang. Samtidigt undrar jag när, och hur, jag ska lugna ner mig. Samtidigt har jag skrivit kalendern full med vad jag måste göra. Samtidigt skrev jag upp samma sak två gånger på morgondagens tidsplan, orolig för att jag skulle glömma om det stod där bara en gång. 

Samtidigt måste jag koka ris snart. Samtidigt oroar jag mig för hur det ska bli här hemma om jag inte orkar städa. Samtidigt låg jag sjuk i soffan den här tiden förra året och hemmet blev smutsigare och smutsigare. Samtidigt plockar jag undan det jag orkar och kommer åt. Samtidigt får jag ett meddelande från M att hon igen har läst mitt nya manus, och igen är tagen. Men hon gillar inte riktigt Feimi, och slutscenen med mamman var bättre i förra manuset. Samtidigt är jag rädd att Rabén vill skriva kontrakt nu, för jag har redan så mycket att göra. Samtidigt vore det en sån lättnad om de ville skriva kontrakt. Samtidigt messar E och hon är också trött, rädd och förvirrad. Samtidigt har jag svårt att andas och det sticker i armarna, i bröstet. 

Samtidigt skriker våra grannar åt varandra, jävla hora skriker kvinnan gång på gång åt sin man, samtidigt tror jag att deras dotter inte är hemma. Samtidigt hör jag hur dottern gråter. Samtidigt trycker jag tekoppen mot bröstet. Samtidigt tar jag ett andetag utan att skälva. Samtidigt tänker jag att jag brukar skämmas när jag känner så här, inte bara skämmas över hur jag känner utan att känslan, rädslan, paniken brukar fyllas med vetskapen om att jag är värdelös, att det aldrig går över, för det är jag som luktar. Samtidigt är det inte så denna gång och det är en märklig känsla att förstå att det som skrämmer mig är utanför mig, att jag inte är ensam om att vara rädd. Samtidigt har tidigare
erfarenheter gjort mig extra sårbar och samtidigt är vi många som är extra sårbara. 

Samtidigt undrar jag om människor som vill hjälpa ukrainare nu förstår att även syrier, somalier, kurder flytt från krig, att det är samma krig. Samtidigt är jag rädd att det blir krig här, samtidigt är jag så fruktansvärt rädd att det blir krig här. Samtidigt tänker jag att vi måste ha ett pass åt vår son. Samtidigt undrar jag om det finns något land dit vi kan fly, dit vi kan stanna. Samtidigt tänker jag att vi får ta vilket jobb som helst. Samtidigt tänker jag på människor i Sverige som tar vilket jobb som helst (och de som inte får nåt). 

Samtidigt landar en skata i björken utanför. Samtidigt måste jag beställa mat till imorgon. Samtidigt tänker jag på de frysta gröna bönorna jag kan koka till riset. Samtidigt är mina jeans alldeles för små nu. Samtidigt är jag tacksam över att jag får äta kortison, att det finns behandling. Samtidigt är alla recept elektroniska och min man talar om cyberattacker mot journalsystem. Samtidigt skrattar han och säger att han för egen del bara skulle vara glad. Samtidigt har han ett patientsamtal i vårt sovrum. Samtidigt kommer han inte hinna skriva någon journalanteckning innan jag ska cykla iväg till fritidsgården och han ska vara med vår son. Samtidigt raderar jag orden ”samtidigt är jag glad”, för jag är inte glad. Samtidigt letar jag nåt sätt att avrunda den här texten. Samtidigt kan jag andas när jag trycker ner tangenterna. Samtidigt står jag i köket och kokar ris. Samtidigt bär Olga tomatplantorna genom lärarrummet och solen faller på dem, på henne.