Arv, gränser
När min son föddes (de fick slita fram honom efter att ha öppnat min mage i ett så kallat bikinisnitt, hans haka var lyft och han kunde inte skruva sig ut, bara skruva sig fast) och de la honom på min mage var det inombords tyst. Istället för kärlek, en tanke, han är mig främmande, och en fast beslutsamhet: vilket barn som än lagts vid mitt bröst ska jag ta hand om det. Under veckorna som följde såg jag då och då ut över världen, särskilt då vi befann oss i rörelse på en buss eller ett tåg och visste: det jag ser tillhör inte min son mer än något annat barn som föds på denna jord.
Han är född i Sverige för fem år sedan, på ett akademiskt sjukhus, samma där jag själv är född (kanske hade jag för hundra år sedan inte blivit skräckslagen halvvägs in i förlossningen och därför fött honom genom vaginan i sinom tid, kanske hade någon av oss dött istället). Han är son till svenska medborgare, med vissa besparingar på banken, anslutna till försäkringskassan, med ett förstahandskontrakt på en hyresrätt som ingen kommer att häva. Rörelsefrihet inom EU och i praktiken överallt. Alla privilegier jag och hans pappa har, hade redan tillfallit honom när vi tänkte tanken att vi vill ha ett barn. Även en del av stugan, där jag skriver denna text, har han ärvt.
Jag ser ut genom fönsterväggen som vätter mot söder. Sitter man i soffan en hel dag ser man solen gå upp över fjällen i öst och ner över fjällen i väst. De dagar solen står så högt på himlen. Nu, i februari, lyser den en i ansiktet om man står på den smala verandan mitt på dagen; och till exempel tittar ner mot sjön, eller bort mot Marsfjällen som sticker upp bakom skogen som vita elefanter. Berg som vita elefanter, det tänker jag varje gång, det är en text av Hemingway från en annan tid och ett annat land, där paret, utan att nämna det högt, diskuterar att kvinnan ska göra abort.
Jag åker inte hit för språket skriver jag i anteckningsboken, och fortsätter en bit ner Utrymme att skriva här finns. Men platsen i sig klarar sig utan. Meningarna gnager i mig över natten, som till stor del är sömnlös. Min son har nästan fyrtio graders feber och kräks gång på gång. Förmodligen har han covid precis som jag och hans pappa, och jag tänker att vi inte borde farit upp, att vi borde stannat hemma, nära ett akademiskt sjukhus.
Jag vill lära mig namnen på fjällen. Durrenpiken känner jag igen, och Marsfjällen. Här finns också Fjällfjället, varav Durrenpiken egentligen är den västra utlöparen. Stekenjokk, en högfjällsplatå över vilken vägen är stängd fram till i juni, men i sommar ska vi ta den och åka till Stora blåsjön. Jag undrar om Stora blåsjön har ett samiskt namn, men informationen finns inte på hemsidan. ”Här finns orörd natur”, står det däremot och förnekar därmed den bebyggelse som faktiskt finns på platsen, de bilvägar som går där, men också Sápmis existens. ”Under medeltiden när Sápmi på allvar drogs in i de angränsande staternas intressesfär betraktades landet som öde”, läser jag på samer.se. Och det är samma orördhet, eller för den delen ödslighet, jag tror mig se när jag lyfter blicken mot fjällen och bortser från samhället av åretruntbostäder och fritidshus, när jag tänker att stugan framför allt är de stora fönstren som endast osynligt skiljer mig från skogen, fjällen, sjön och himlen.
Stugan står på koloniserad mark. Min son har ärvt en liten del av detta. Om jorden i djupare mening inte kan tillhöra någon enskild mer än någon annan, kanske jag kan få tillhöra den här platsen. Men det skaver i mig under dagen, det skaver i mig när jag skriver detta, när himlen utanför blir allt mörkare blå och min son sover intill mig i soffan.
Jag tänker på hur lite jag vet. Jag googlar runt. Jag går in på poeten Inga Ravna Eiras facebooksida och ser att hon delat en video från NRK Sápmi. Hon är sjuttio år gammal och var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris både 2019 och 2021. I videon rappar hon namnen på tarmar och inälvor till bilder av renars innanmäte. Det är väldigt roligt.
Morgonen den 24 februari vaknar jag efter mardrömmar och hör genom dörren till sovrummet som står på glänt att Ryssland gått in i Ukraina. Jag tänker på vad Perec skriver om gränser, om människor som dör på grund av linjer på kartan. En expert i morgonsoffan på tv säger att detta är det allvarligaste säkerhetsläget i Europa sedan andra världskriget. Både tid och plats krymper, kommer närmre. Jag tänker på förstahandskontraktet till vår lägenhet ”som ingen kommer att häva”. Jag undrar vad som krävs av mig för att överleva ett krig. Utanför driver molnen hastigt över himlen. Min son ritar prickar på papperschipsen han och hans pappa ritade igår, prickarna är olika kryddor. Under morgonen har min son varit undulat, lekte att gröten han åt var frön. - Allt detta är smulor jag skriver ner, i hopp om att de ska förvandlas till Hans och Gretas vita stenar och visa mig vägen hem om jag går vilse. Men vilket hem?
Nina Ivarsson, 24 februari
https://sv.wikipedia.org/wiki/Inga_Ravna_Eira
Kommentarer
Skicka en kommentar