Försommar och minne

 

1.

”Utan minne, ingen litteratur” står det i wikipediaartikeln om W. G. Sebald, den tysk-engelska författaren som dog i en bilolycka 2001. Jag vet inte om det är han själv som sagt det, eller om det är någon annan som sammanfattat hans verk på det sättet, men jag tänker på det när konstnären Gudrun Westerlund visar mig runt i kvarnen i Kvarnbo i början av juni, öppnar ett fönster ut mot grönskan och regnet för att ljuset ska komma in. 

2.

Sedan 1300-talet har det funnits en kvarn på den här platsen, det vet man på grund av de skriftliga källorna som bevarats. Den nuvarande kvarnen uppfördes troligtvis på 1700-talet och har rustats upp och moderniserats i omgångar för att sedan förfalla efter att den togs ur drift på 1940-talet, strax efter det förra stora krigets slut. 

3.

Det händer ibland att jag inte somnar. Här om kvällen hade jag läst en intervju med 94-åriga David Ellsberg, i Dagens Nyheter. Som ung arbetade han som forskare på ett företag som skulle ta fram beslutsunderlag till USA:s kärnvapenpolicy. Han skickade en fråga till den högsta militärledningen om hur många människor som skulle dö om USA genomförde en kärnvapenattack mot Sovjetunionen och Kina och fick svaret: 600 miljoner. Jag låg i mörkret och tänkte på det. Min man och son andades regelbundet intill mig, ute sjöng fortfarande fåglarna i försommarskymningen, men det gick inte att tänka på allt gott som finns för att få hjärtat att sluta rusa. Istället tänkte jag på krigen, alla krig, att alla före mig också levat under och efter krig.

4.

Jag vet inte om kvarnen varit stillastående i perioder, till exempel när pesten i mitten av 1300-talet dödade hela byar på några dagar, men malandet av mjölet har återupptagits och fortgått. Först i modern tid har kvarnen setts som oviktig och därmed varit på väg att falla i glömska. På Kvarnbo kvarn-sällskapets hemsida kan man läsa att: ”Ett flertal myndigheter har haft omsorg om kvarnens öde. Omsorgen har stannat på papperet i form av utredningar. Man har aldrig lyckats med att få någon intressent som riktigt tog sig an kvarnen. Kvarnen som sådan tröttnade och började förfalla och bli ruin. För säkerhets skull upprättades en skötselföreskrift om att kvarnen skulle få förfalla av sig själv till förgängelsen.”

5.

Till och med det mesta av det vi själva är med om minns vi inte. Ralf Waldo Emmerson skriver i sin essä ”Erfarenhet” från 1800-talets mitt: ”Gud gillar att stänga in oss i dagen och gömma både det förflutna och framtiden för oss. Vi försöker se oss omkring men finkänsligt drar han ner en ogenomtränglig ridå av den renaste himmel framför oss, och ytterligare renaste himmel bakom oss. ’Du kommer inte minnas’, tycks han säga, ’och du vet inte vad som väntar’. 

6.

Det mesta vi upplever sveps iväg av vem-vet vilken vind och är borta. Annat blandas ihop. Går det att skilja årets syrenblomning från förra årets, från försommaren i förr-fjol, från uppväxtens blommor? I trädgården där jag växte upp fanns: gullviva, hundkäx, förgätmigej, löjtnantshjärta, äppelblom, pioner, krusbärsbuskar, påskliljor, rosor, smörblomma, körsbär, syrén, vallmo.

7. 

Vem vet vad som är värt att minnas? När Kvarnbo kvarn förfallit så pass att den blivit allmänfarlig beslöt kommunen att riva den. Men beslutet föll i glömska. Under en kontorsstädning hittades dock rivningsplanerna och var på väg att sättas i verket. Då inkom en skrivelse från Stenhagens samrådsgrupp, som hört vad som var på väg att ske, med en vädjan om att istället rusta upp och bevara kvarnen. Kommunen beviljade ett begränsat anslag, och har under årens lopp, efter påtryckningar från föreningen Kvarnbokvarns vänner, skjutit till tillräckligt med medel för att den inte ska rasa samman. När jag går runt i kvarnen ser jag det nymurade valvet vid ingången och stenarna som innan reparationen föll till marken, de ligger kvar där. 

8.

På övervåningens väggar har Gudrun Westerlund tecknat kvarnhjul: Som snäckskal ser de ut, eller ammoniter, fossil av stora djur från urtidshaven. Hon säger till mig att de är gjorda i krita och kol, att hon trodde de skulle suddats ut, men blivit kvar jämte klottret och de runda hålen i väggen; de som har samma form och storlek som ingången till hackspettsbon, det vet jag, för jag såg ett sådant i skogen här om dagen, jag satt orörlig tills hackspetten kom flygande och misstänksamt såg sig om innan den kröp in i hålet och ungarnas tjatter tystnade. 

9.

Den här årstiden, när försommaren rasar tänker jag alltid på döden. I Uppsala vissnar syrenen redan. Innan min födelsedag om nån vecka är blommorna alltid bruna. När Gudrun visat mig kvarnens alla våningar och vi skiljts åt vid hennes ateljé cyklar jag hem, väjer för snäckorna på asfalten och tänker på att jag nästa år syrenen blommar är ett år äldre, att tiden rinner ifrån mig som säd ner i säckar genom dunkla våningar.

10.

Som barn hittade jag en snäcka i dammen vid det lilla vattenfallet vid Ulva kvarn. Den var svart men när den dog i glasburken där jag lagt den bland grässtrån och blad brunade den och luktade illa. Inför detta kände jag förvirring och skräck. Jag har inget minne av att de vuxna förklarade för mig att snäckan inte kunde överleva på land. Men jag minns snäckan, jag minns glaset, jag minns kärleken som fick mig att lyfta den ur vattnet. 

Texten är skriven till en uppläsning vid Kvarnbokvarnsällskapets 10-årsjubileum den 11 juni 2022.