Att minnas en skolskjutare

Han är min ende son och jag erbjöd honom förbehållslös kärlek. Det lustiga är att hans mamma var tvungen att övertala mig […] Jag sa ”Nej jag vill inte ha någon som jag.” Men jag fick ingen som var som jag. Jag fick någon som var som Andy. Jag är så glad att Donna, hans mamma övertalade mig. (Jeff Williams)

Grönska. En man som kör bil. En kvinna som går ned för trappen till sitt hus i skymningen. En annan man som gräver intill några låga buskar. Deras barn är några av alla de ungdomar som dödat andra barn och vuxna i de över ett tusen sexhundra skolskjutningar som skett i USA sedan 1970-talet. De heter Jeff Williams, Sue Klebold och Clarence Elliot och deras berättelser skildras i dokumentären ”Mitt barn blev skolskjutare” av Frida och Lasse Barkfors. 

En av de mest uppmärksammade skolskjutningarna skedde vid Columbine High School i Colorado 1999. Jag var fjorton år när tv rapporterade om två tonåringar som öppnade eld i sin gymnasieskola och dödade tolv elever och en lärare innan de tog sina egna liv. Några år senare kom dokumentärfilmen ”Bowling for Columbine” av Michael Moore som erbjöd strukturella förklaringar till hur massakern kunde ske. I filmen beskrivs ett samhälle präglat av rädsla och där vapen både är lättillgängliga och omhuldade. Filmen tycktes lyfta skulden från pojkarna som sköt och placerade den i Amerikas våldsamma historia, hos National Rifle Association, hos K-Mart som sålde ammunitionen och hos massmedia som sprider lögner och bidrar till en skev verklighetsbild eftersom våld helt dominerar nyheterna.  

Kvällshimlen, bergen, samhället som hukar intill. Sues rygg. Grått kortklippt hår, stora träörhängen. Sues röst. Det började sticka i mig för jag förstod att nåt hade hänt ett av våra barn. 

Till skillnad från "Bowling for Columbine” från 2002 som zoomar ut från dådet och tittar på den samhälleliga kontexten, fokuserar dokumentären ”Mitt barn blev skolskjutare” från 2017 helt på föräldrarnas minnen av deras barn, av det som hände, enskildheterna. Deras berättelser om då vecklar ut sig en efter en, sida vid sida, med sina likheter och skillnader, samtidigt som vi ser livet som pågår nu med städning, inköp av vatten, promenader, solen som går upp och ned, naturen som både är föränderlig och beständig. 

Sue Klebold, mamma till Dylan som var en av förövarna i Columbine, säger att hon i början ständigt frågade sig varför? Det var obegripligt. I hennes ögon var han en vanlig tonåring: bara lite tystlåten, ofta på rummet. Hade åkt dit för stöld en tid innan, men genomgått ett ungdomsvårdsprogram och fått sluta tidigare eftersom han skött sig så bra. Helgen innan skjutningen var han på bal med sina vänner och en dejt. Han hade hyfsade betyg, kommit in på det universitet han sökt. 

Strax efter attacken skrev Sue brev till offrens anhöriga för att be om ursäkt. Hon skrev att Dylan lidit av tillfällig sinnesförvirring. Nu uttrycker hon det som att hon då, den första tiden, levde i förnekelse. Media spred så mycket lögner om Dylan och hela familjen att hon började tänka att nästan inget som skrevs och sades om honom var sant. Först när hon fick den fullständiga polisrapporten ett halvår senare fick hon se en annan sida av sin son, hur han tedde sig i andras ögon. Hon fick klart för sig att han hade uttryckt sadistiska och rasistiska föreställningar och att attacken var planerad sedan ett års tid. Allt i min värld dog, säger Sue. Gud dog. Min tro på sanningen. The person I thought I was no longer existed. 

Clarence och Jeff, fäder till Andy och Nicholas som båda är fängslade sedan tonåren på grund av dåd de begått i sina respektive skolor, berättar om diskrepansen mellan deras egen och medias bild av deras söner. Fakta och detaljer som är betydelsefulla för dem har inte fått något utrymme i nyhetsbevakningen och den officiella historieskrivningen. Andy, som dödade två elever och skadade ytterligare tretton dömdes efter en lång rättegång till femtio års fängelse. Jeff berättar att en elev under rättegången vittnat till Andys fördel: han sa att det pågick så mycket mobbing på skolan att han kunde förstå varför Andy gjorde som han gjorde. Andy brukade komma hem med brännmärken på halsen, säger Jeff. Men jag förstod inte hur allvarligt det var. Han sa att han gjort illa sig när han åkte skateboard. Justitiedepartementet hade en tid innan massakern upptäckt så grova missförhållanden på skolan att de ålagt skolan att kartlägga och åtgärda problemen. Men när rapporten kom ett halvår senare skylldes alla problem på Andy. 

Även Clarence berättar om att hans son Nicholas utsatts för mobbing, både av elever och lärare på den kristna skolan han börjat på efter att han flyttat med sin mamma till Virginia efter att föräldrarna skilt sig. Clarence säger att hans son är långt ifrån oskyldig, men att vuxna också måste se sitt ansvar. Det finns de som blir mobbade som tar sitt eget liv, säger han. De finns mobbare som döms till fängelse. I hans sons fall är det han som sitter fängslad efter att ha dödat en lärare och skadat ytterligare en. 

Andy dömdes till femtio års fängelse och har med tiden fått straffet kortat till tjugofem år. Han planeras bli frigiven 2026. Nicholas dömdes till livstids fängelse plus etthundrafjorton år. Han har ansökt om villkorlig frigivning sex gånger, men fått avslag. Clarence som nu är åttiosju år fortsätter hoppas på att hans sedan länge vuxna son ska få komma ut ur fängelset. Han säger att han hade trott på ett mildare straff, med tanke på trakasserierna som föregick dådet, och på att han bara var sexton år och tidigare ostraffad. Han nämner inte rasism rakt ut, men han talar om en kulturkrock när Nicholas som barn flyttade från ett mixed community där alla hjälptes åt till den nya skolan där mobbingen började. Han blev åtalad som en vuxen, säger Clarence.

Christina Sharpe skriver: What is a Black child? In the United States conservatives simultaneously call for an end to abortion and extoll the imagined virtues of it. Recall Bill Bennet, former US Secretary of Education and ’values czar’: ’If it were your sole purpose to reduce crime,’ Bennet said, ’You could abort every black baby in this country, and your crime rate would go down’. Hon konstaterar: Svarta barn ses ständigt som äldre än de är och på så sätt ses de egentligen aldrig som barn. 

Sharpe berör skolskjutningar i boken In The Wake. On Blackness and Being, men inte utifrån perspektivet ojämlika rättegångar, eller vem som blir förövare och varför - istället är det synen på offren för dödligt skjutvapenvåld hon belyser. Hon beskriver hur president Obama håller ett tal strax efter en skolskjutning i Connetcicut 2016 där han lovar att han ska göra allt i sin makt för att förhindra fler barn från att dö. Han manar till nationell samling, att alla måste ta sitt ansvar för att fler tragedier ska undvikas. Två månader senare besöker han Chicago där tusentals afroamerikaner gått bort i dödsskjutningar under 2000-talet och där en femtonårig flicka mördats några dagar tidigare. Obama säger inte till Chicagoborna att han ska lägga alla resurser som finns på att vända utvecklingen utan talar istället om vikten av moral och hårt arbete. ”We may not be able so save every child from gun violence, but if we save a few, that starts changing the atmosphere in our communities.” 

Skolskjutningar är dramatiska, sticker ut, sticker i människors hjärtan. Det måste åtgärdas, det måste vara en anomali, någons fel. Våldet mot afroamerikaner har inte alltid skapat samma rubriker, vilket blivit tydligt i och med Black Lives Matter-rörelsen som visar på fall efter fall med dödligt våld mot afroamerikaner där förövaren aldrig åtalats eller frias. Sharpe menar att svartas förtidiga död ses som naturlig, något att räkna med. 

Obama höll sitt tal 2016 men skolattentaten har på inga sätt upphört. SVT skriver: Förra året [2021] skedde 42 skjutningar i amerikanska skolor, vilket är den högsta siffran sedan tidningen började föra statistik. Enligt organisationen Everytown, som lobbar för strängare vapenlagar, var siffran ännu högre 2021: 49 döda och 126 skadade i totalt 202 skjutningar. I Sverige har ett flertal attacker skett under de senaste åren. Skolvärden skriver att gärningsmännen inspirerats av varandra och i vissa fall lärt känna varandra i slutna chattforum på nätet. I Sverige, liksom på Columbine High School, har flera av ungdomarna bakom attackerna uttryckt nazistiska och rasistiska åsikter och motiv. 

I ”Mitt barn blev skolskjutare” samtalar Sue Klebold med Connie Sanders, en av döttrarna till läraren som hennes son dödade. De har med åren blivit vänner och det hjälper Sue, som hon uttrycker det, att lyfta blicken från sin egen sorg och att inte fly från hur oerhört Dylans dåd var. Sue har träörhängen som liknar USA:s flagga. De sitter på ett kafé. De pratar om att skolledningen kommit med ett förslag om att skolan ska byta namn. En anledning till det är att skolan lockar till sig efterföljare, copycats, till Dylan och Eric, de två vännerna som genomförde massakern tillsammans. Media undviker att skriva om varje gång det sker, eftersom de inte vill förstärka problemet. Kanske kan ett namnbyte spela roll. Det var intressant, säger Sue. Då skulle det inte vara… säger Connie. …Inget Columbine High School, säger Sue. Sen säger Connie att ett förslag är att uppkalla skolan efter hennes mördade pappa, men det är hon emot. Det skulle bara peka tillbaka på den fruktansvärda historia man vill lämna bakom sig. 

Hur ska man minnas platser där mänskligheten visat sin värsta sida? Ska de få sjunka i glömska, bli blinda fläckar på kartan? Ska de besökas? Och i så fall, som monument över ondska? Eller ska de omvandlas till familjevänliga temaparker? I en artikel av Jacky Bowring om platser med ett mörkt (nära) förflutet diskuteras dessa frågor. Bowring skriver att Hart Island, där USA:s största begravningsplats ligger fortfarande är utanför de flesta människors medvetandehorisont, trots dess närhet till New York och ett medvetet arbete för att göra platsen tillgänglig, inte minst för de vars släktingar ligger begravda där, inte sällan i anonyma gravar. Besökare för förut inte alls välkomna och de döda hanterades av fångar från ett närbeläget fängelse. Cockatoo Island utanför Sydney som länge varit en fängelseö genomgår däremot just nu en omvandling för att locka turister. Slagorden är att ön är ”stor, överraskande och underhållande” och kommersiella intressen eldar på utvecklingen.

Columbine är både ett begrepp synonymt med skolmassaker och en skola där livet pågår för lärare och elever. De elever som går på skolan idag var inte födda då skolskjutningen genomfördes. Är platsen den samma nu som för tjugotre år sedan? Man brukar säga att vi måste minnas för att lära av historien, men här frågar man sig om ett namnbyte kan förhindra att historien upprepar sig. 

En tid efter attacken använde Sue ett annat namn. Hon övervägde att flytta. Hon och familjen hade i media utpekats som skyldiga till att Dylan blev en mördare. Även Andys pappa Jeff utsattes för mycket hot och hat. Hans flickvän beskriver hur människor trakasserade honom i mataffären och på krogen. Hon insisterade på att han skulle flytta och börja ett nytt liv. Clarence son Nicholas mördade sin lärare 1988. Clarence tycks leva ett ganska anonymt och ensamt liv. Kameran fångar det ganska oordnade hemmet och Clarences till synes planlösa grävande utanför huset. Hans väntan på att sonen ska bli frisläppt så att de tillsammans ska kunna ta bussen runt stan och titta på allt som förändrats. Jag var där när han lärde sig krypa och gå. Jag ska lära honom att krypa och gå igen, säger han. De talar i telefon. Nicholas säger att han hellre skulle vara i Alaska än i fängelset. Clarence svarar att han inte har några kontakter i Alaska, men att han förstår att sonen inte vill vara inlåst. Ingen skulle vilja vara det. 

Sue valde att stanna och slutade efter ett tag med det påhittade namnet. Hon har valt att vara synlig. Hon berättar att hon och familjen till en början kom varandra närmre av Dylans brott. Men efter ett tag skilde hon sig från sin man. Traumat gjorde att vi inte kunde kompromissa, för vårt behov var så stort. Vårt behov av att överleva på vårt eget vis. 

Vad ska man göra av frågan varför? Vad ska man göra av frågan om skuld? Den yngste skolskjutaren i USA var bara sex år gammal. Han sa till sin klasskamrat att han inte tyckte om henne, sedan dödade han. Alla tre föräldrarna i dokumentären har brottats med frågan om deras barns skuld, deras egen skuld. Andy dödade med sin pappas pistol. Nicholas köpte ett vapen via sin pappas kusiner. I 85% av skolskjutningarna i USA kommer vapnen från förövarnas hem eller från släktingar och vänner. I Sverige har ännu inte någon attack skett med skjutvapen. Att döda går ändå, men mindre effektivt. 

Föräldrarna önskar att de förstått tidigare hur deras barn hade det. Sue Klebold säger: Jag var för upptagen med att lära honom rätt och fel. Jag lyssnade egentligen aldrig, inte på riktigt. Sue säger att hon med tiden förstått att det aldrig finns ett enkelt svar på varför något sådant här sker. Det finns så många omständigheter som är svåra att råda över. Men hon är säker på att vår benägenhet att avhumanisera andra spelar roll för att våldet, inte bara skolskjutningarna ökar. “And I hear it all the time – in politics, on the news, when people blame and reduce people to an element of themselves, forgetting the 99.9% of that human being we have in common … The greatest protection we have is connection.”

Är det brist på samhörighet som driver på vågen av skolattacker? Många tonåringar hänvisar till tidigare gärningspersoner som ”martyrer” eller uttrycker att de velat göra som Eric och Dylan i Columbine. Malcom Gladwell skriver i ”Thresholds of violence” i The New Yorker om skolskjutningar som ett socialt fenomen där förövarna inte delar bakgrund och värderingar i övrigt, men där de tar intryck av tidigare våldsdåd och att mängden skolskjutningar gjort att tröskeln sänkts. Nya gärningspersoner verkar känna mer samhörighet med tonåringar som dödat andra elever än med sina egna klasskamrater. I artikeln beskrivs Eric Harris, den vän som Dylan Klebold genomförde Columbinemassakern med som psykopat. Hans mål var att döda andra för sin njutnings skull och att deras handlingar skulle starta en revolution. Gladwell skriver att sättet Eric och Dylan gick till väga har blivit som ett manus som andra tar efter, utan att de nödvändigtvis är varken psykopater, traumatiserade eller på annat sätt psykiskt sjuka.

När jag ser Sue Klebold, Jeff Williams och Clarence Elliot berätta om sina barn och brotten de begått glömmer jag bitvis frågan om varför. Den överskuggas av frågan om hur. Hur överlever man en sådan händelse? Lucy Mangan skriver i The Guardian: To call Raising a School Shooter (BBC Four) a study of grief is to understate the case by some distance. It is more a study of how much pain can be compressed into one person without fully breaking them. I dokumentären framträder föräldrarnas minnen och erfarenheter så tydligt att andra berättelser och påståenden om skolskjutningar bara bildar ett bakgrundsbrus. Individerna upphör vara siffror i statistiken eller reducerade till en del i ett större mönster som ska analyseras. 

Christopher Kaplonski skriver om hur Mongoliet går vidare efter år av kommunistiskt förtryck i artikeln ”Political Violence and the Singularity of Memory in Post-socialist Mongolia”. Han beskriver hur landet inte gått till botten med skuldfrågan: vad hände och varför hände det? Vilka samhällsstrukturer och institutioner möjliggjorde att så många människor torterades, fördes bort och mördades? Kaplonski argumenterar för att det hänger ihop med betoningen på det personliga minnet - att när strukturerna ska undersökas och blottas går det individuella förlorat. 

Yet I am contrasting personal memory here with what I will call ’social narrative’ - the larger, overarching narrative that seeks to contextualist and explain why and what. Why did the repressions happen? What were the larger issues that impacted the repressions? Personal memory, the singularity, is more concerned with who. It is the fact that it was their relative who was repressed that matters to a person. The construction of a social narrative necessitates a shift in emphasis from the singularity. It requires a form of forgetting. 

”Mitt barn blev skolskjutare” minns barnen som blev mördare och inte de som blev mördade. Deras enskildheter, som att Andy tyckte om att leka i skogen och gå och fiska. Hans pappa Jeff syns putsa foton och sportpokaler som står i vad som ser ut som en minnesplats i bokhyllan. Sue Klebold som ångrar att hon blev så arg den gången Dylan glömde mata katten. Clarence Elliots leende när han pratar i telefon med sin livstidsdömda son. Svartvita kategorier, som offer och förövare, upplöses för en stund och kvar finns bara omständigheter, sorg och modet och viljan att fortsätta leva. 

Av Nina Ivarsson (2022).