Sanningen är ett prisma, en regnbåge

1.

Jag åker på Littfest i Umeå. Med bussen tar det sex och en halv timme, byte både i Vilhelmina och Dorotea. Det är ganska nära tänker jag, redan tänker jag på avstånd på ett nytt sätt fast jag bott i Lappland i mindre än ett år. Checkar in på YMCA hostel nära busstationen. Äter middag ensam på en pakistansk restaurang. Mannen som serverar mig är så vänlig att jag får tårar i ögonen. 

2.

Var går gränsen mellan vetenskap och litteratur? Det snöar. På väg tillbaka till rummet känns det som om bara det viktigaste i mig finns kvar, ett tillstånd som utesluter tänkande. 

3.

The paradox of fiction, according to Saer, is that it takes refuge in the false in order to augment its credibility. This crucial ”leap towards the unverifiable” is made, not to immaturely or irresponsibly circumvent the rigors of ”truth”, but precisely to demonstrate the complexity of the situation; a complexity that, if approached only from the perspective of the verifiable, would be abusively reduced and impoverished. (Hemer 2016, s. 180)

4.

Allt jag skriver är sant, säger Jamaica Kincaid. Vi är två tusen som lyssnar på henne. Jag sitter långt bak, sikten är skymd av ljudteknikerna bord. Jag tittar på henne på den stora skärmen ovanför hennes huvud. Sanningen är … Hon lyfter handen och fingrarna rör sig som om hon spelar piano, eller försöker röra vid en osynlig fjäril.

5.

Fiktion och sanning är inte två motpoler, fiktion är bara något vi använder för att kunna uttrycka sanningen utan att göra våld på sanningens form och på något ännu mer grundläggande: att det finns ytterst få saker att hålla sig i. 

6. 

I Studion, i folkets hus källare, talar Maria Stepanova om Rysslands invasion av Ukraina. Hon har bett att samtalet ska kretsa kring kriget, istället för hennes dikter, eller Minnen av minnet, boken om 1900-talets förtigda historia. Jag trodde, säger Stepanova, att jag skrev om det som varit, att katastrofen inträffat och nu gällde det att vittna om det som hänt. Men i själva verket skrev jag innan katastrofen. Nu har den kommit och det förändrar allt. 

Vem vet om det vi skriver nu är poesi, säger hon, vi vet inte för läget är akut, vi kan avgöra det om tjugo-trettio år. Men vi kan inte vänta tills dess med att tala. 

7.

Sanningen, säger Jamaica Kincaid och rör fingrarna i luften, är ett prisma, en regnbåge. En utsaga är på väg mot sin motsats, efter varje formulering finns ett och …

8.

Anthropologists are not welcome here. 

Billy-Ray Belcourt, författare från Driftpile Cree Nation, läser från sin mobil ur en av sina essäsamlingar. Hans dator försvann någonstans i transfer. Några i publiken skrattar till, jag också. Han ser upp, ler. Jag undrar om han tänker att min släkt blivit utsatt för forskning eller om de varit de som forskat. 

Lea Simma, verksamhetsledare på Tjállegoahte, leder samtalet, men ställer inte så många frågor, det behövs inte. Hon säger att hon läst hans debutbok med sin bokklubb och att samtalet bestått i att de delat sina favoritcitat, de bläddrade sida efter sida, hela boken var understruken. Efteråt tackar jag henne för det. Vi pratar lite. Det visar sig att hon känner folk från byn där jag bor nu. 

9.

Jag tänker på att det Billy-Ray Belcourt sa känns i min kropp. Han sa att det språk som finns tillhands för att skriva om kolonialismens våld är kolonialismens eget språk. Han sa att då vi skriver om sorg behöver vi ha lika delar glädje, något annat vore helt enkelt inte sant. Han sa att den frihet som redan finns tillgänglig, den måste vi leva. 

10. 

Alexejevitji skriver också om frihet. Den frihet som finns då inga idéer finns kvar, bara livet, och vad ska man göra med det. Vi har lärt oss dö för friheten, skriver hon. 

När jag läser ur Tiden second hand blir det tyst inuti. På samma sätt som de gånger jag sätter mig och stirrar ut mot Västra fjäll-fjället. Eller mot en lyktstolpe om kvällen då snön faller och faller. 

11.

I morse vaknade jag och tänkte på att jag kommer att dö, oavsett hur jag lever mitt liv. En vän sa att han sett en dokumentär om Janis Joplin och att hon från scenen ropat: varje morgon vaknar vi till samma dag, det finns bara en dag. Janis var hög, publiken var hög, de jublade. 

12

Vi kan leva ett helt liv med en enda fråga, som vi inte klart formulerat för oss. Det är som att gå runt en stor tomhet, låt säga att den har formen av en sjö, och vi tittar på sjön, på tomheten från olika håll, på olika långt avstånd för att beskriva den så sanningsenligt vi kan, men tomheten förändras inte, säger Stepanova. 

Kanske förändras vi. 

13.

Rose-Marie Huuva berättar om hur hennes konst och aktivism hänger samman. Hon vill att svenska staten ska återlämna de samiska kvarlevor de stulit i vetenskapens namn. De behåller de samiska kranierna för att göra genetiska studier, säger hon. Nu tror sig forskarna ha svaret på vad mina släktingar åt. Jag behöver inte veta vad de åt, säger hon. 

Rose-Marie Huuva tvekade länge innan hon åkte till det rasbiologiska institutets arkiv. Arkivet är öppet för alla, inte minst för forskare. Hon beställde fram handlingar. Där fanns foton på hennes mamma. Mamman var naken. Hon var åtta år. 

Hur reagerade du?

När jag kom ut ställde jag mig på trappen och bara skrek. 

14.

På kvällen går jag ensam på/till festen som avslutar mässan, men vill dansa ändå och ställer mig intill några som ser vänliga ut. Efter en stund kommer Lea Simma upp på dansgolvet med tre vänner. De är klädda i kolt och Lea säger här är Nina som bor i Klimpfjäll och jag hälsar på dem och sen dansar vi. De är bra på att dansa och jag skrattar. Jag känner mig lycklig. Jag önskar att någon kom och tog en bild av oss. Jag önskar att jag kunde filma skuggan av Anne-Marjas kolt som rör sig så vackert över golvet. Men det vore omöjligt. Jag blundar, dansar, händerna far åt alla håll - efter en stund märker jag att de hamnat i en särskild rytm, de rör sig som om jag skar halsen av mig själv, separerade mitt huvud från kroppen gång på gång och la det i en låda.